Spinalis i Botswana
Idén att etablera rehabilitering av personer med ryggmärgsskada i Botswana föddes när Claes Hultling, VD för Stiftelsen Spinalis, var inbjuden för att hålla ett föredrag på en konferens i Gaborone. Efter ett flertal resor, långa förhandlingar med Hälsovårdsministeriet i Botswana och Sida i Sverige, undertecknades ett samarbetsavtal mellan Botswanas hälsoministerium och Stiftelsen Spinalis i april 2010.
Ett första steg
Inledningsvis delfinansierades projektet av Sida i form av medel för Sidas program för Aktörssamverkan. Mål var att etablera ett permanent rehabiliteringscenter för personer med traumatisk ryggmärgsskada inom ramen för Botswanas allmänna sjukvårdssystem.
Den offentliga vården i Botswana är relativt väl utbyggd men kunskapen och medel för rehabilitering för personer med ryggmärgsskada har varit begränsad. Personer med ryggmärgsskada i Botswana som inte hade någon försäkring fick sällan adekvat vård, rehabilitering eller hjälpmedel. Personer som skadats i trafiken eller hade annan försäkring kunde ofta få rehabilitering utomlands, fram för allt i Sydafrika om de ansågs ha rehabiliteringspotential, vilket sällan gällde personer med tetraplegi. Hälsoministeriet uppmärksammade detta och föreslog redan 2009 att Spinalis skulle hjälpa dem etablera ryggmärgsskaderehabilitering i Botswana.
Princess Marina Hospital
I maj 2010 började det kliniska arbetet på Princess Marina Hospital (PMH), det största statliga sjukhuset i Gaborone, Botswanas huvudstad. Första året var verksamheten på ortopedkliniken och projektet disponerade sex sängplatser på den manliga avdelningen och tre på den kvinnliga. Under det första året bestod det svenska teamet av en projektkoordinator (tillika fysioterapeut) på plats under hela året samt läkare, fysioterapeut, arbetsterapeut, sjuksköterska, rehab coach och projektledare från Sverige under längre eller kortare perioder. Det botswanska teamet bestod från början av en fysioterapeut, en arbetsterapeut, en sjuksköterska och en läkare på deltid.
Utmaningarna under det första året var många, både små och stora. Team-rehabilitering var ett relativt okänt begrepp och kunskaper och utrustning saknas i stor utsträckning. I stort sett alla inneliggande patienter med ryggmärgsskada hade trycksår, vilket var en ögonöppnare. Det stod tidigt klart att projektet behövde mer resurser, framförallt sjuksköterskor och biträden, för att klara den dagliga patientvården och skapa förutsättningar för rehabilitering.
Personalresurserna började ganska snart utökas, personal flyttades från andra avdelningar. Klinisk, praktisk utbildning varvades med teori och stort arbete lades ner på att skaffa relevanta hjälpmedel till patienterna som rullstolar, sittdynor, madrasser, katetrar med mera. Initialt fick vi lägga mycket tid på att förklara vad rehabilitering är, både för patienter och personal, och därmed bygga förståelse och förtroende.
Jag gör skillnad för andra patienter genom att de ser mig. Andra börjar tänka att om han kan göra det, så kan jag också
Nytt liv för ryggmärgsskadade i Botswana
Efter cirka 1 år fick vi till sluten egen avdelning med full bemanning för att kunna bygga upp ett ”riktigt” rehabiliteringscenter för personer med ryggmärgsskada. Efter diskussioner och förhandlingar med sjukhusledningen och hälsoministeriet fattades under våren 2011 beslut om att projektet skulle få tillgång till en före detta infektionsavdelning, som med relativt begränsade medel skulle kunna iordningställas – ett stort steg framåt!
Renovering och inflyttningen försenades några månader p.g.a. att de mest omfattande demonstrationerna för statligt anställda i Botswanas historia genomfördes. Men efter fantastiska insatser av hela teamet kunde de första patienterna flytta in på den nya avdelningen i början av juli 2011. En stor framgång för projektet och ett stort steg framåt mot målet; ”Spinalis Botswana SCI Rehab Centre”, ett permanent, nationellt center inom det Botswana offentliga hälsovård.
Kort summering genom åren
Hösten 2022 planeras ett uppföljningsbesök i Botswana. Vår internationella koordinator, Inka Löfvenmark, åker tillsammans med läkaren Katazyna Trok.
Projekt som detta kräver lång uppföljning, vilket är något vi fortfarande gör även om själva projektet är avslutat. Senaste vi besökte Gaborone var i mars 2020 då Katarzyna och Inka var där. Det finns fortfarande många utmaningar för personal och patienter i Botswana, t.ex. brist på ledarskap, bibehålla personal och därmed kunskapsnivån, kontinuitet av hjälpmedel leveranser och att anställa rehab coach/er.
Men många av personalen gör fantastiska jobb och om man idag skadar ryggen eller nacken så svårt att man får en ryggmärgsskada i Botswana är läget definitivt bättre än det var innan 2010.
Lisa Holmlund, Occupational therapist
Tobias Holmlund, Physiotherapist
Claes Hultling, MD
Göran Lagerström, Project manager
Gunnel Lif, Nurse
Inka Löfvenmark, Physiotherapist,
project coordinator in Botswana
Erika Nilsson, Project coordinator in Stockholm
Katarzyna Trok, MD
Pelle Vesterlund, Rehab coach
Läs Inka Löfvenmarks blogg där hon bland annat har skrivit om sitt arbete som sjukgymnast i Botswana – intressant, spännande och rörande.
Utdrag ur bloggen:
“Vår nyskadade tjej klagade över ont, vilket hon absolut har och en krage som sitter sådär (som ska hålla frakturen i nacken stabil) och skaver och gör ont. Hon har ju legat så i nästan en vecka nu, ångestframkallande även för en rätt luttrad person som jag själv.”
Claes Hultling i Sveriges Radio
I radioprogrammet “Tankar för dagen” på P1 berättar Claes Hultling om betraktelser och möten från Botswana.
” I am here to serve”, sa en indisk läkare i Botswana som Claes mötte. Kanske borde det vara lite mer så här också?
Om en 21-årig ryggmärgsskadad tjej i Gaborone, Botswana. Om livskvalitet och livsglädje, trots allt.