Hälsosamtal och mätningar

Hälsosamtalet är en strukturerad, riktad form av motiverande hälsodialog. I hälsosamtalet kartläggs risk- och friskfaktorer för att kunskap och stöd till förändring ska kunna erbjudas.

Den modell för hälsosamtal som presenteras här innefattar:

Frågeformulär om levnads- och hälsovanor, hälsa, hälsoupplevelser och förändringsönskningar: Frågor om hälsa och livsstil C Vid behov kan frågeformuläret Frågor om mat och dryck också användas.
Resultat från fysiska och fysiologiska mätningar

Hälsosamtalet genomförs med utgångspunkt i hur patienten har svarat på frågorna i frågeformuläret, förändringsönskningar och resultaten från de fysiska och fysiologiska mätningarna. Samtalet avslutas med att patienten formulerar sina mål och sin handlingsplan.

I samtalet berörs ofta hälsans olika dimensioner: fysisk, social, emotionell, andlig och intellektuell. Generella hälsofrågor och problemställningar sammanförs med frågor och problemställningar som är specifikt relaterade till diagnosen/ryggmärgsskadan. Varje individs möjlighet att påverka den egna hälsan diskuteras och kunskaper överförs som ger insikter om förändringsmöjligheter. Kunskaper i olika motiverande strategier och att genomföra motiverande samtal (MI) rekommenderas.

Svaren i frågeformulären samt resultaten av eventuella fysiska och fysiologiska mätningar ger möjlighet att, i samband med uppföljningar, mäta livsstilsförändringar och effekten av insatta åtgärder. Modellens olika delar fungerar som en ”hälsonavigator” för patienten i och med att den inte bara anger nuläget utan också en riktning framåt.

Genomförande

Underlag för samtalet är det/de i förväg ifyllda frågeformulären där patienten har bedömt sitt nuläge med avseende på:

Levnadsvanor, är nöjd med eller önskar förändra
Upplevd generell hälsa

I samband med medicinsk hälsouppföljning (d.v.s. långtidsuppföljning) efterfrågas också:

Kroppsliga ryggmärgsskaderelaterade tillstånd
Förändringar av själsliga tillstånd och livsvillkor
Särskilda problem och eventuella önskemål om stödåtgärder
Pågående medicinering
Senaste årets sjukhistoria

Vårdgivaren/Hälsocoachen går igenom frågeformulären tillsammans med patienten och kompletterar med frågor. Vid behov kan Protokollet användas.
Mätningar av kroppsvikt, BMI och bukmått görs och resultaten diskuteras med patienten tillsammans eventuellt med andra mätresultat såsom blodtryck, blodfetter och blodsocker. Bedömningen av mätresultat sker utifrån generella hälsoriktlinjer. Vid behov används den anpassade BMI-bedömningsskalan och diskuteras med utgångspunkt i patientens egna ”nöjd med/inte nöjd med” perspektiv.
Samtalet leder fram till att eventuella förändringsönskemål kan formuleras och en handlingsplan läggs upp, skrivs in i journalen och skrivs ut till patienten.
Gemensamt bestäms hur eventuella mål och handlingsplaner skall följas upp.
Användbara motivationsverktyg är matdagbok, träningslogg och viktlogg

Bakgrund

Tillvägagångssättet med kartläggning /hälsomätning som screening och utgångspunkt för hälsovägledning bygger på erfarenheter från hälsoarbete som pågår i den allmänna befolkningen i Sverige. För allmänheten finns olika instrument för att mäta hälsovanor och göra riskbedömningar. Exempel på ett svenskt sådant instrument är Hälsoprofilbedömning HPB, och de mätningar som ofta görs i samband med friskvårdsinsatser och hälsokontroller inom företagshälsovården. Gemensamt för dessa är att de används som screening för riskfaktorer och mäter individens hälsoupplevelser, levnadsvanor och fysiologiska och medicinska hälsostatus. I vissa fall mäts också familjens medicinska historia.

Kartläggningen/hälsomätningen kan sägas vara det första steget i det hälsopromotiva eller hälsofrämjande arbetet. I och med fastställandet av nuläget kan frågor om levnadsvanor tas upp, mål sättas och en handlingsplan formuleras. Detta görs med utgångspunkt i individens unika situation, resurser, värderingar och personliga önskemål.

Mätningar

Följande mätningar är några av dem som ofta görs i samband med hälsokontroller. Tänk på att det är den samlade bilden: mätresultat, levnadsvanor, diagnos, sjukdomshistoria och ärftliga förutsättningar, som ger riskbild – inte enskilda mätresultat.

Laboratoriesvar

I hälsovägledningen är följande laboratoriesvar av särskilt intresse då de ofta kan relateras till levnadsvanor: Triglycerider, Totalkolesterol, HDL, LDL och Blodglykos.

Observera att det är läkarens uppgift och ansvar att bedöma provsvar och ge resultaten till patienten. Om hälsocoachen har kunskaper och erfarenhet inom området så kan han/hon dock om läkaren samtycker, tillsammans med patienten resonera ikring vissa provsvar som kan kopplas till levnadsvanor. Exempel på detta är blodfetter och samband med kostvanor.

Blodsocker och blodfetter

Hos rörelsehindrade finns en socker- och insulinomsättning som liknar den hos diabetiker. Många studier pekar också på att personer med ryggmärgsskada får diabetes med stigande ålder. Forskning pekar dessutom på en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Ryggmärgsskadade tenderar att ha en blodfettprofil som karaktäriseras av låg halt av det ”goda” kolesterolet, HDL. Det finns förmodligen fler samverkande faktorer som gör att ryggmärgsskadade har låg nivå av HDL. Framför allt relateras det till den neurologiska skadenivån, då lågt HDL är mer uttalat hos personer med höga skador/tetraplegiker eller/och hos personer med kompletta skador. Intressant att notera är att medan träning normalt ger högre nivåer av det goda kolesterolet, HDL, så har inte heller olympiska rullstolsåkare normal nivå av HDL jämfört med en normal population.

Nivåerna av de skadliga blodfetterna, LDL, är att jämföra med för andra personer. Med tanke på den ökade risken för hjärt-kärlproblem bör en uppmätt hög nivå uppmärksammas och åtgärdas. I brist på särskilda rekommendationer för målgruppen bör riktlinjer och referensvärden följas som i befolkningen för övrigt.

Referensvärden och riktlinjer

Observera att man skall skilja på referensintervall och beslutsgräns när man läser olika provsvar från laboratoriet. Ofta sammanfaller referensintervallen, dvs. hur nivåerna i populationen är, med beslutsgränserna, dvs. de nivåer vid vilka medicinska åtgärder bör vidtas. Men i vissa fall, som t.ex. vid glukos och blodfetter, är de medicinska åtgärdsgränserna andra än referensintervallet och ligger betydligt lägre.

Blodtryck

Blodtrycket mäts med blodtrycksmanchett på den dominanta armens överarm. Oftast görs mätningen på höger arm. Det viktiga är att mätningen görs likadant alltid, det vill säga att det finns en hög standardiseringsnivå.

Mätningen sker med patienten i avslappnat läge, sittande i sin rullstol eller vanlig stol med ryggstöd. Mätningen skall föregås av lugn miljö. Patienten ska inte ha druckit kaffe, rökt, snusat eller ätit en stor måltid strax före mätningen.

Vanlig manchettstorlek är 12 x 35 cm. Dock bör såväl smalare som bredare manchettstorlekar införskaffas för patienter med smalare resp tjockare överarmar.

Fakta

Ur Ryggmärgsskador författare A Holtz och R Levi. ”Systemblodtrycket är i allmänhet lågt vid cervikala och höga thorakala skadenivåer. Det systoliska blodtrycket för en tetraplegiker i sittande är i typiska fall 90 -110 mm Hg. Detta låga tryck betingas av låg sympatikusaktivitet och därmed sammanhängande nedsatt vasomotortonus nedanför skadenivån. Ett lågt systemblodtryck, givet att det inte understiger en kritisk nivå, är inte i sig negativt ur hälsosynpunkt.”

Riktlinjer för patienter med lägre skadenivåer är som för befolkningen i övrigt.

Vikt

Mätning av kroppsvikt görs på rullstolsvåg för de patienter som sitter i rullstol. Därefter flyttas patienten till brits eller stol och rullstolen vägs. Vikten av rullstol och schablonmässigt uppskattad vikt av kläder och skor, 1-2 kg, dras från totalvikten.

För att göra patienten uppmärksam på en eventuell negativ viktutveckling efterfrågas hur mycket patienten vägde före sin skada. Uppmuntra också användandet av Viktlogg eller att patienten noterar vikten i sin telefon.

Längd

Av patient angiven längd accepteras i regel. Om osäkerhet föreligger görs mätning antingen stående på gängse vis, om patienten kan stå, eller liggande på brits med måttband/tumstock. Om patienten inte kan sträcka ut benen p.g.a. kontrakturer mäts från fotsula-knäled, knäled-höftled, höftled-hjässa. Armspann kan fungera som ersättningsmått.

BMI

BMI är ett grovt mått som anger förhållandet mellan en persons längd och vikt. Måttet tar inte hänsyn till personens muskelmassa eller avsaknad av muskelmassa och blir missvisande för muskelbyggare och för personer med liten muskelmassa som personer med muskelförlamningar.

Uträkning av BMI görs genom att längden multipliceras med sig själv. Till exempel 1,82 (cm) x 1,82 (cm). Talet man får, 3,31, divideras med kroppsvikten till exempel 80 kg, vilket ger ett BMI värde på 24,1.

I normalpopulationen gäller att den som har BMI mellan 18,5 och 25 är normalviktig, mellan 25 och 30 är överviktig och den med BMI över 30 lider av fetma. Därutöver finns olika nivåer av fetma.

Idealvikten för personer med muskelförlamningar bör ligga lägre än om samma person inte hade haft bortfall av muskelmassa. För den skull har en anpassad BMI-skala med procentuell minskning har tagits fram. Observera att skalan inte har prövats vetenskapligt utan skall ses som ett pedagogiskt hjälpmedel. Bedömningsverktyget har dock allmänt accepterats såväl nationellt som internationellt, bland annat av det nordiska nätverket NutriNord_SCI.

Bukmått

Bukfetma ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes.

Bukomfånget/midjemåttet mäts med måttband mitt emellan nedersta revbensbågen och höftbenet, ungefär i nivå med naveln, strax efter en normal utandning.

På patienter som kan stå genomförs mätningen i stående, övriga mäts liggande på brits.