Per Uhlén är 45 år och blev nyligen utnämnd till professor. Han är Sveriges – kanske världens – första professor med traumatisk ryggmärgsskada. I somras var det trettio år sedan han kraschade med motorcykeln. Då var Per fjorton år och hans dröm var att bli rockstjärna.
Per är uppvuxen i Mora och på försommaren 1984 inträffade den svåra olyckan.
– Det var en lång vinter, men sedan blev det kanonfint till våren. Solen sken och det var runt tjugofem grader varmt. Alla var ute och firade och jag skulle ha skolavslutning en vecka senare. Jag var fjorton år och just den här dagen kom en kompis som hade motorcykel. Jag var imponerad och när han frågade om jag ville testköra sa jag förstås ja, säger Per.
Per satte sig på motorcykeln och körde iväg. Koncentrerad som han var på hastighetsmätaren såg han inte den kurva som låg längre fram.
– Jag ville testa hur fort motorcykeln gick, så jag tittade hela tiden på hastighetsmätaren och försökte maxa den. Plötsligt kom kurvan och jag hann inte reagera förrän jag flög ut i skogen och slog i ryggen, fortsätter Per.
Det var midnatt och Per befann sig strax utanför Mora. Hans kompisar började leta efter honom, men hittade honom inte där han låg i skogen med bruten rygg.
– Motorcykeln var fortfarande igång och bakhjulet snurrade. Jag kröp fram till motorcykeln, lyckades stänga av den och stoppade nycklarna i fickan. Jag hade ont i ryggen men kunde fortfarande röra lite på benen.
– Jag kände mig trött, så det enda jag ville göra var att vila. Jag hade ingen panikkänsla utan ville bara vila, helt enkelt. Jag vet inte om jag somnade eller svimmade, berättar Per.
Per hade hamnat bakom ett buskage. Han försökte ropa på hjälp men ingen hörde honom.
– Jag hörde en bil stanna till nere på vägen, men de kunde ju inte se mig där jag låg. Jag försökte ropa på hjälp, men trots att jag tog i fick jag inte fram ett ljud, säger Per.
Hur gick tankarna när du låg där i skogen?
– Många säger att hela livet fladdrar förbi, att man ser livet i revy. Jag kan inte låta bli att fundera över om det är en efterhandskonstruktion. Jag var inte speciellt rädd, det bara hände liksom, säger Per och ser fundersam ut. Efter en stund fortsätter han:
– Tydligen hade jag under natten fått blödande magsår, som jag aldrig haft varken förr eller senare. Jag skadade inte magen på något sätt, så det var ett stressymptom.
Vid sjutiden på morgonen var det en man som var ute och gick med sin hund. Per vaknade av att hunden slickade honom i ansiktet.
– Mannen ringde efter ambulans och jag kommer ihåg hur ambulansmännen kom och bara slängde upp mig på en bår. De satte ingen halskrage på mig och verkade inte tänka på att jag eventuellt kunde ha brutit ryggen. Sedan körde de mig till Mora lasarett, säger Per.
På den tiden visste man inte mycket om akutvård av ryggmärgsskadade personer. Idag vet man att behandlingen i akutskedet, hos en nyskadad person, kan vara avgörande för hur omfattande ryggmärgsskadan blir. Om man hanterat Pers skada på ett korrekt sätt skulle han förmodligen inte ha suttit i rullstol idag.
– En AT-läkare tog emot mig och jag hamnade på en ”vanlig” ortopedavdelning på grund av ryggont. De röntgade men såg ingenting. Under den följande helgen försämrades tillståndet successivt. Jag började förlora rörelseförmågan i vänstra benet och det domnade, så för att kunna lyfta benet var jag tvungen att lägga högerbenet under det. Jag berättade det för läkaren, som började bli orolig, säger Per.
På söndagen befarade läkaren på Mora lasarett att Pers skada var mer omfattande än de trott. Per blev förflyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter att akutläkaren där hade sett hans röntgenplåtar från Mora, kunde han snabbt konstatera att Per krossat två ryggkotor. Han skickades omedelbart in på en åtta timmar lång operation. När Per vaknade upp var han förlamad från midjan och nedåt.
– Det kändes så onödigt, för de hade ju kunnat operera mig på en gång istället. De trodde dessutom till en början att jag skulle återfå rörelseförmågan. Så jag låg där och väntade på att rörelseförmågan skulle komma tillbaka, säger Per.
Hur mådde du under den perioden?
– Jag kommer ihåg att jag var deprimerad. Samtidigt hade jag inställningen att jag skulle bli bättre inom fyra eller fem år. Jag satsade på att bli så självständig som möjligt. Jag kunde ju inte bara ligga där och vänta. Jag hade intalat mig själv att jag minsann inte skulle leva mitt liv i rullstol, fortsätter Per.
När Per kom hem från rehabiliteringen ville han bara fortsätta leva sitt liv som andra tonåringar.
– När jag kom hem hade mina föräldrar köpt ett TV-spel för tretusen kronor. Det var väl en hel månadslön på den tiden. Jag blev jättearg och frågade: ”Vad menar ni egentligen?! Hade ni tänkt att jag ska sitta hemma och spela TV-spel hela tiden?” Så de fick lämna tillbaka TV-spelet. Det var förstås i all välmening, men jag ville inte vara hemma, jag ville ut och träffa kompisar, framhåller Per.
Per var, sedan före olyckan, med i ett rockband som hette Dead Babies, där han spelade gitarr. Musiken hade präglat hans barndom och han ville inget hellre än att bli rockstjärna. Men det var otympligt att spela gitarr sittande i rullstol, så han började spela keyboard i stället.
Per fortsatte med musiken och levde på den i några år. Fast han insåg också att livet som rullstolsburen rockmusiker inte var så praktisk. Otillgängligheten var ett faktum.
Efter turnélivet som rockmusiker tog han därför jobb som radioreparatör. Han lagade radioapparater, TV-apparater och bilstereoanläggningar. Förutom av musiken var Per redan som barn intresserad av elektronik. Han brukade öppna gamla TV- och radioapparater för att se hur de var uppbyggda och fungerade.
– Sedan kom den avgörande natt då jag låg vaken och funderade. Jag hade redan högsta möjliga lön som radioreparatör och tänkte att det här kan jag inte fortsätta med resten av livet. Det var dags att ta nästa steg, berättar Per.
Under ett besök hos sin syster i Stockholm hittade han en liten bok som hette Mina kompisar. Boken blev avgörande för Pers nästa vägval.
– I en sådan bok fyller kompisarna i sin favoritfärg, favoritmaträtt, idol och så vidare. Jag bläddrade lite förstrött i boken och såg plötsligt att vår pappa hade skrivit i den. På en punkt stod det: ”Vad skulle du allra helst vilja bli?”. Pappa hade svarat civilingenjör och han har alltid varit lite bitter över att han aldrig fick chansen att plugga vidare. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli civilingenjör, säger Per.
När Per var 21 år flyttade han till Liljeholmen i Stockholm, där han fick förtur till en handikappanpassad lägenhet. Han hade inte gymnasiebehörighet, vilket krävs för att bli antagen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), och började därför komplettera sina betyg i matte, fysik och kemi på Komvux. Efter två år på Komvux började Per på KTH och inriktade sig på teknisk fysik.
KTH består av gamla K-märkta byggnader, så för rullstolsburna är det svårt att ta sig runt på grund av otillgängligheten.
– Jag fick prata med studierektorn inför varje föreläsning, innan schemat blev offentligt, så att de förlade föreläsningarna till lokaler som jag kunde komma in i, säger Per.
En professor som föreläste på KTH erbjöd sedan en doktorandplats på Karolinska Institutet (KI). Per var intresserad och blev kallad till intervju.
– ”Hur ska jag säga att jag sitter i rullstol?”, tänkte jag. Jag ville inte bara åka dit och chocka dem, utan jag ville att de skulle vara förberedda. Jag tror att alla som sitter i rullstol har stått inför dilemmat huruvida man ska berätta om sin funktionsnedsättning eller ej.
Per ler tunt och fortsätter sedan:
– Jag skrev ett mejl till professorn och frågade ”Hur tar jag mig till ditt kontor – finns det hiss? För jag sitter nämligen i rullstol?”. Jag försöker oftast tala om det ”by the way”, liksom. Mer av hänsyn till dem, så att de inte stirrar sig blinda på rullstolen och glömmer att koncentrera sig på mig som person, säger Per.
Per började doktorera på KI och blev allt mer intresserad av cellbiologi.
– Redan när jag var i sjuårsåldern intresserade jag mig för hur signalerna fungerar i TV- och radioapparater och hur kretskorten är uppbyggda. Jag såg i princip samma sak i celler – celler använder nämligen också signaler för att kommunicera internt och bygger på så sätt upp fungerande organ. Så steget var inte långt från teknikens värld till biologins, berättar Per.
Forskningen på KI, samt cellbiologistudierna, ledde till en vetenskaplig artikel som publicerades i den brittiska facktidskriften Nature. Artikeln handlade om hur njuren påverkas när man får urinvägsinfektion.
Vad betydde det för dig att få artikeln publicerad?
– Min professor blev i eld och lågor och tyckte att det var fantastiskt. Men jag visste knappt vad Nature var då, så jag tyckte inte det verkade så märkvärdigt. Men den artikeln kom sedan att bli en nyckel som banade vägen för hela min karriär, konstaterar Per.
Efter fyra år på KI disputerade Per och blev medicinedoktor. År 2003 åkte han så till Yale University, som ligger utanför New York, för att få nya infallsvinklar inom sitt forskningsområde.
– Jag flyttade dit själv och jobbade sju dagar i veckan. Det var jättekul! Jag levde ett liv som enbart kretsade kring forskning, säger Per.
Efter två år på Yale University kom Per tillbaka till Stockholm och fick möjlighet att starta sitt eget forskningslaboratorium på KI. År 2006 fick han äntligen möjlighet att bedriva sin egen forskning, oberoende av andra. Efter åtta år som oberoende forskare hade Per uppnått alla kriterier för att bli professor.
Hur känns det att bli utnämnd till professor?
– När man som forskare börjar doktorera finns det en väg att gå och olika steg man måste ta. Det som är skönt med professuren är att det inte finns fler steg, det här är slutdestinationen. Nu kan jag koncentrera mig helt och hållet på forskningen, säger Per.
Idag leder Per en forskargrupp som studerar stamceller och cancer på Karolinska Institutet. Han är gift med Ayako och tillsammans har de tvillingarna Julia och Elias, som är två år gamla. Livet som rullstolsburen småbarnspappa har bara börjat och det var en större utmaning än Per någonsin hade trott. Fast han ser framtiden an med tillförsikt.
– Mitt tips till alla småbarnspappor där ute är att bara ta det lugnt, det mesta löser sig, säger Per.
Vad sa förresten din pappa om att du valt hans drömutbildning?
– När jag berättade för honom att jag ville studera vidare till civilingenjör blev han naturligtvis glad. Men han sa också: ”Du ska komma ihåg att utbildning inte betyder mer lycka. Bara för att man har en högre utbildning behöver det inte betyda att man är lyckligare än någon som har lägre utbildning”, avslutar Per.
Text: Yasmin Nilson
