Det allra viktigaste för någon som är nyskadad är att ta till sig att livet inte är över. Det finns inte bara hopp utan en konkret kurva som pekar rakt uppåt. Från och med skadetillfället kan det inte bli sämre; det kan bara bli bättre. Inte bättre såtillvida att det finns något slags mirakelkur som gör att man kommer att kunna gå och återfå kroppens alla funktioner igen; många i omgivningen kommer att prata om sådana ”bot” – De finns inte i verkligheten.

Vad som finns i verkligheten är något annat. Inte bara mängder av olika hjälpmedel, utan också personliga assistenter och – framförallt – andra ryggmärgsskadade med lång erfarenhet av ett liv som funktionshindrad.
Det är viktigt att få träffa och umgås och prata med andra som råkat ut för samma sak, inte minst för att de kan visa en att livet fortfarande är en bukett av möjligheter.

Men framförallt finns den egna viljan. Du har rätt att vara fruktansvärt ledsen, att känna djup, svart sorg. Ur sorgen föds så småningom viljan. Viljan att ta sig vidare i livet, viljan att återerövra tillvaron bit för bit, att sakta men säkert bli allt mer självständig igen.
Man säger att viljan försätter berg.